Nu händer det igen… En ny blogg.
Jag har hittat min egen väg, den är inte så tydlig för mig ännu, men det är den jag går. Jag vill skriva om det, men kan inte göra det här. Här är alldeles för mycket historia. Jag vill börja på nytt.
Kanske denna kommer att finnas kvar, jag vet inte ännu, mellanrummet kanske behövs. I alla fall är du som läser här välkommen att följa med mig hela vägen.
http://helavagen.wordpress.com
Vi ses, där eller här!
… så är jag bara rastlös. Ibland tolkar man som man är van att tolka.
Jamen, nu blev jag sjuk. Ont i hela kroppen sedan igår kväll. Jag har rätt svårt faktiskt att acceptera det, bara se att jag är sjuk, att jag behöver vara stilla, att jag knappt orkar göra något annat än att ligga under täcket. Ofta vill jag ha sjukdomen till en reaktion på något.
Som nu. De senaste dagarna har jag mått så bra, jag har känt att jag börjar följa det jag vill och känner. Jag har tagit musikaliska initiativ och började igår fundera över hur jag ska kunna skaffa ett nytt instrument. Egentligen har jag inte känt mig så euforisk, mer lugn och målinriktad. Fast, lite drabbades jag av eufori när jag började leta fagotter… Och sen gick jag och la mig och blev sjuk.
Antagligen är det en bacill jag drabbats av och inte någon kraft som vill få mig att vara still, men det är ändå något som krockar i mitt liv, något som inte stämmer överens och som gnisslar. Det är bättre för mig med ett jobb som engagerar, det har jag nog skrivit förr. Det ger mycket mer energi och initiativkraft än ett som jag inte bryr mig riktigt om, men på något plan känns det som att kroppen reagerar när jag börjar göra sånt som betyder mycket för mig. Det här är en ganska stark känsla, att kroppen håller mig tillbaka, jag har upplevt det förr, t.ex. när det gäller sjungandet. Inte alltid så att jag blivit sjuk, även om det ofta hänt, men också att jag känt av obehag i kroppen.
Kanske är de här tankarna inte så bra att tänka, kanske får de mig att tappa motivationen i jobbet, fast jag behöver hitta balans. Det är inte så att jag inte kan göra det jag vill och älskar därför att mitt jobb hindrar mig. Det hindrar mig inte, det är jag som låter det hindra mig.
Obehaget får jag stå ut med, och nu är jag sjuk. Kroppen säger ”var still”, och jag ska lyssna på den.
Nu måste jag sova. Inspirationen är bara så… Jag kan inte slita mig.
Det är märkligt vad jag gjort de senaste dagarna, vilka initiativ jag tagit. Jag har verkligen följt mitt hjärta och kanske kommer jag om några månader att göra något som jag längtat väldigt, väldigt mycket efter. Det är en del som ska funka först, men inget som är omöjligt.
Här till vänster är en vacker bild. Den är så lång så det känns som att jag skulle behöva skriva en massa mer, fast jag inte har något att säga egentligen. Det är ett vackert instrument. Jag blir alldeles kär när jag tittar på den. Önskar att jag hade råd…
Men, nåt ska jag skaffa mig. Det blir nog en enklare variant, kanske den här till höger.
Den till vänster är finare och antagligen bättre, men den till höger är mer realistisk. Nu är ju bilden lite mindre, men ni ser väl att den är rödare i färgen? Inte lika snygg alltså. Antagligen är mekaniken lite rassligare också. Hm… det är som det är, antingen inget instrument, eller ett som är okej. Det där bästa kommer det nog aldrig att bli. Om jag inte vinner på trisslott, hittar en mecenat, gifter mig rikt…
Nu blajar jag lite för att texten ska gå ner lite snyggt, mellan de båda instrumenten. Jag vill ha ett instrument som jag är nöjd med och som blir en vän, ett alldeles eget. Behöver det.
Goda råd från goda vänner i veckan: A woman’s got to do what a woman’s got to do. Ett eget rum – jag behöver ta plats, ta mitt eget utrymme där jag själv bestämmer vad jag gör, hur jag gör det.
Man måste helt enkelt göra det man måste göra. Om man så är tvungen att sitta mitt i röran, på köksgolvet, i sin obäddade säng. Det är inte ett hinder. Allt behöver inte vara i ordning. Olika spår finns – samtidigt.
Jag reagerar fysiskt på det här. Skulle vilja skrika, ropa. Hoppa högt och boxa på något. Hårt.
Instängd energi. Instängd kreativitet. Tänk så mycket kraft som går åt att hålla det tillbaka. Hjärtat blir som ett litet russin när det inte får uttrycka sig, halsen igensnörd och nästan huvudvärk.
Det är bort med feghet nu, den hindrar mig inte i alla fall. I morgon ska jag börja läsa på, igen. Jag ska ta upp tråden där jag tappade den för… är det två år sedan? Den finns där.
