Ja, hu… den här städningen. Igår pratade jag med min mamma och berättade att jag rensat och att det var jobbigt och hon undrade om jag inte började i fel ände, att jag skulle ta ytan först. Jag vet inte… jag har bott här i fem år och aldrig kommit tillrätta med ytan, så jag vet inte om det skulle vara rätt ände.
Jag tror att detta har blivit värre de senaste åren. Tidigare brukade jag i alla fall ha någon grundordning och ibland kunde jag ta krafttag och städa riktigt ordentligt. Det var liksom lättare eftersom saker hade sin plats och jag visste var jag skulle göra av dem. Här har jag aldrig kommit iordning ordentligt. Den här lägenheten är inte så lätt att möblera och det har aldrig känts som att jag blivit klar. Det är liksom hela tiden en massa som borde göras, målas, hyllor som ska upp, möbler som inte funkar riktigt där de står. Ändå gillar jag lägenheten och jag skulle vilja känna att jag bor här på riktigt.
Det är riktigt sunkigt och fult här och jag trivs inte med att ha det så. Jag vet inte varför det blivit så här, men jag gav liksom upp någonstans. Det kändes inte viktigt, inte meningsfullt. Fast när jag tänker på vad det gör med mig att jag har det så här… med min självkänsla… Det är ett hål som inte får chans att bli helt. Fast kanske det är det som händer, kanske håller det på att bli helt nu.
