Jag är väldigt okoncentrerad. Har svårt att samla ihop mig och få saker gjorda. Inte bara nu, utan alltid. Jag har nog alltid varit sån, haft tanken någon annanstans, drömt mig bort, iväg, framåt.
Men, väven… Om allt ska bli helt måste väven vävas. Noggrant. Som jag gör det blir den gles, ojämn. Stora hål är det i den. Kanske kan det göras på ett annat sätt.
När allt blir stilla hör jag hur det kallar. Mycket annat är flyktigt, men inte detta. Det kommer tillbaka, gång på gång. Tydligare. Kanske räcker det att jag lyssnar. Sitter stilla och lyssnar. Istället för att, som jag brukar, slingra mig, eller försöka förekomma det.
