Men, väven… Om allt ska bli helt måste väven vävas. Noggrant. Som jag gör det blir den gles, ojämn. Stora hål är det i den. Kanske kan det göras på ett annat sätt.

När allt blir stilla hör jag hur det kallar. Mycket annat är flyktigt, men inte detta. Det kommer tillbaka, gång på gång. Tydligare. Kanske räcker det att jag lyssnar. Sitter stilla och lyssnar. Istället för att, som jag brukar, slingra mig, eller försöka förekomma det.

Men ännu är det inte klart. Bostaden är tillfällig och jag har alla mina möbler och det mesta av mina saker kvar i Stockholm. Men om drygt en månad kommer jag att flytta in i huset. Även om mycket bara hänt och rullat på nästan av sig själv, så är detta att det händer något att ta på allvar. Jag vill inte slarva bort det. Det behöver kanske inte betyda att jag måste anstränga mig och jobba en massa för det, men jag vill inte slarva bort det. Det skulle vara lätt gjort.

Det är små nyanser, jag glider mellan att vara närvarande och att flyta ovanpå. Vill lära mig känna igen det, gränsen och mellanrummet där jag växlar mellan det jag upplever att vara ovanpå och att vara i mig själv. Inget av det är nödvändigtvis dåligt, men jag vill inte tappa bort det ena för det andras skull. Eller hålla hårt i det av rädsla för att det ska försvinna. För det gör det inte, det kommer tillbaka. Och om jag kan börja lära känna det som finns emellan så blir det kanske mer helt. Min önskan är att jag ska kunna vara så framåt och initiativrik som jag ofta är på jobbet samtidigt som känsligheten är med. Den som känner stämningar, nyanser, människor emellan. Jag har ofta blivit rädd för den, känt den som en dålig känsla, tagit på mig skuld eller ansvar, skjutit undan den. Men nu har jag börjat märka att det är en känslighet som känner och ser och som inte är dålig. Det går att lita på den, bara registrera och inte ta på mig en dålig känsla för det. Den kan faktiskt vara en tillgång och jag vill vara känslig på det sättet i all min kompetens och initiativkraft. Det är ju faktiskt sån jag är.

Nu fick visst mellanrummet en ny betydelse. Efter alla år. I morgon börjar nytt igen och jag ska träffa en bekant som kanske kan bli en vän. Men nu ska jag sova.

Ja, det var något mer. En vän med mycket poesi omkring sig dök upp och jag blir så glad. Han har känsligheten, ser kärleksfullt på det lilla, det som är så lätt att missa när man rusar på i sitt vardags- och yrkesliv. Jag tycker ju om det för att jag känner igen det, den finns hos mig med och den har periodvis varit mycket tydligare än den är nu. Det var genom den jag lärde känna honom och i det som jag tycker om honom.

Men nu ska jag sova.

De senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Det är stressigt på jobbet, snart är det semester men jag har mycket jag måste göra innan dess. Sommaren är den mest hektiska perioden på jobbet och ändå drar man ner på personalen under den perioden. Många har semester under ganska lång tid medan andra jobbar väldigt mycket mer. Men det räcker inte. För min del är det så mycket att det nästan känns jobbigt att vara ledig just nu. Det är svårt att koppla av, för jag vet att det kommer att vara mycket att ta igen när jag är tillbaka.

Den senaste tiden har jag ändå haft ganska bra distans till jobbet. Även om det är mycket har jag inte stressat upp mig, utan ganska så bra kunnat ta en sak i taget. Men jag har missat mycket genom det, glömt grejer jag borde gjort. Idag körde det ihop sig på ett liknande sätt som förr. Och det var inte mitt fel utan någon som kom med mer arbetsuppgifter, samtidigt som jag höll på med ett akutärende mitt i min fullspäckade eftermiddag. En sak som kanske var kul, men inte särskilt viktig och som jag skulle behövt mer tid än ett par timmar på mig för att göra något bra av. Jag blev arg, men mest ledsen faktiskt. Det är nog lite naivitet som gör att man kommer med det sådär, men det är samtidigt väldigt respektlöst.

Nåväl, det fick mig att tänka till ordentligt när jag kom hem och nu har jag faktiskt en idé om vad jag skulle kunna göra. Det handlar inte om att söka ett nytt jobb för det är väldigt troligt att jag skulle bli frustrerad på vilken arbetsplats som helst. Jag behöver bli min egen och ikväll kom jag på vad jag skulle kunna göra. Det innebär säkert mycket arbete, men ingen annan skulle lägga sig i det jag gör. Det är en sak som skulle knyta ihop trådarna i livet litegrann, både vad jag är intresserad av och den erfarenhet jag fått de senaste åren. Det skulle innebära att jag inte behöver flytta, men ändå inte vara så fast vid Stockholm. I alla fall inte i perioder. Jag grunnar på det och det ska få mogna och formulera sig ordentligt.

Andra bra saker händer också. Förändringar på ett annat område, men det kan jag inte skriva om. Så det är mycket glädje här.

Jag tror att detta har blivit värre de senaste åren. Tidigare brukade jag i alla fall ha någon grundordning och ibland kunde jag ta krafttag och städa riktigt ordentligt. Det var liksom lättare eftersom saker hade sin plats och jag visste var jag skulle göra av dem. Här har jag aldrig kommit iordning ordentligt. Den här lägenheten är inte så lätt att möblera och det har aldrig känts som att jag blivit klar. Det är liksom hela tiden en massa som borde göras, målas, hyllor som ska upp, möbler som inte funkar riktigt där de står. Ändå gillar jag lägenheten och jag skulle vilja känna att jag bor här på riktigt.

Det är riktigt sunkigt och fult här och jag trivs inte med att ha det så. Jag vet inte varför det blivit så här, men jag gav liksom upp någonstans. Det kändes inte viktigt, inte meningsfullt. Fast när jag tänker på vad det gör med mig att jag har det så här… med min självkänsla… Det är ett hål som inte får chans att bli helt. Fast kanske det är det som händer, kanske håller det på att bli helt nu.

I  alla fall började jag ta itu med det igår och det är väldigt tungt. Det är så mycket gammalt som finns där i skåp och skrivbordslådor. Anteckningar och dagböcker från en tid då jag inte alls mådde bra, sjukintyg, rehabiliteringsutredning, a-kassepapper, en massa saker som tillhör en annan tid och ett annat liv. Jag har slängt det nu. Det mesta. Det är jobbigt att gå igenom. En del sparade jag först, men har slängt när jag funderat lite mer. Jag borde kanske vara ännu hårdare.

Och skrivbordet är inte det enda. Jag tänkte det som en början, att börja med att göra fint och i ordning där och att jag sedan kunde ta mer efter vart. Men det här är så himla ansträngande så jag vet inte hur jag ska orka det. Det är som att jag inte har någon kraft alls.

Egentligen tror jag att det blivit värre sedan jag började på mitt nuvarande jobb. Det har varit så helt uppslukande så jag har inte orkat hålla efter. Det vore en sak om det bara var i lådor och skåp det behövde rensas, men det är så mycket som behöver göras på ytan också. Och jag är så oerhört trött. Som att något tynger mig. Jag orkar ju inte göra sånt jag tycker är roligt, så hur ska jag orka det här?

Just nu har jag paus i städandet. Funderar på att ge mig ut och springa (också en sak som jag knappt orkar längre), men jag måste äta något först (och har inte orkat gå och handla så jag måste anstränga mig och laga ihop något av ägg och lite grönsaker). Om jag tänker efter är det kanske det jag ska göra. Springa.

Annars har det varit ett par fina veckor. Har haft mycket besök och varit social. Varit på teater, ute och dansat och druckit öl. Träffat nya människor och haft trevligt med dem. Jag är rätt social och det är kanske det som blir konstigt i förhållande till min vän. Kanske han inte är det lika självklart. Men svårt i så fall att lära känna varandra. Förstår inte varför han tar så mycket kontakt på ett sätt när det är så svårt på andra.

Precis när jag skriver detta kom det ett meddelande. Han har inte gett upp. Vi får väl se vad som händer, om och hur vi kan lära känna varandra bättre.

Men mitt intresse är både som vän och kanske mer. Jag läste ett råd: Kan du tänka dig att bli vän med den här personen är det värt att undersöka det, förutsatt att det finns en attraktion alltså och det gör det nog. Från min sida alltså. Från hans vet jag inte, men det spelar kanske inte så stor roll just nu. Vi får se.

Så länge har jag längtat ut i skogen. Jag skulle vilja bo i en stuga i skogen och mest bara umgås med träden, djuren och fåglarna. Så ser min längtan ut och jag tänker nog att det är där min andlighet finns, kontakten med andevärlden. Jag kanske skulle kunna leva så, kanske nu, kanske i en annan tid. Kruxet är ju att man behöver pengar för att leva och för att få pengar om man inte redan har dem behöver man jobba. Och jobbar man så är man en del av det sociala och måste, mer eller mindre, anpassa sig till det.

Istället för skogen så bor jag i stan. Jag jobbar ganska hårt och med ett rätt så uppslukande jobb. Även om det finns lite skog där jag bor, så är det inte den skog jag längtar efter och jag är ofta för trött eller distraherad för att vara där så mycket som jag skulle vilja och som jag behöver.

Det här har alltid känts som en brist, som att jag är på fel plats i livet. Ändå är jag här, jag har valt som jag gjort och därför ser mitt liv ut som det gör. Det jag tänkt på de senaste dagarna är att jag kanske någonstans tror att särskilda förhållanden eller omständigheter behövs för att jag ska kunna leva och leva ut vissa delar hos mig själv. Hur ska jag t.ex. kunna utveckla det shamanska arbetet om jag bor som jag gör och arbetar alldeles för mycket? Kan jag göra musik på mina egna villkor eller måste jag anpassa mig till det som gäller runt omkring mig? Och varför befinner jag mig alltid förr eller senare i ett arbete där jag har mycket ansvar och som kräver engagemang? Varför söker jag mig dit? Är det för att jag vill eller för att jag tror att det krävs av mig?

Tänk om det är så att jag motarbetar mig själv när jag längtar mig så långt bort från där jag nu är som det är möjligt? Kanske kan jag bara följa vägen. Låta det flöda. Låta bli att känna mig annorlunda och utanför.

Jag ska skriva mer om attributen, om att det jag längtar efter kanske egentligen är just attribut, det jag tror behövs för att jag ska kunna leva på ett visst sätt, göra vissa saker. Tanken är flyktig. Eller, egentligen är det inte tanken som är det, det är formuleringen. Den får vila lite.

Förutom chef och avdelning så kommer jag att byta rum. Det känns skönt. Det är mycket dramatik där jag är nu. Intriger och skitsnack skulle man säga om man talar klarspråk. Det blir skönt att slippa.

Vi får se, men det verkar lovande. Kanske det äntligen kan bli lite arbetsro.