In för landning…

Jag har varit på intervju igen. För ett jobb. De känner mig, så det kändes inte så allvarligt, men tillsammans med allt annat som händer just nu har det fått mig att fundera på en massa saker. Vad vill jag? Vad vill och kan jag arbeta med? Vilket jobb passar mig egentligen??? Inget nytt. Jag förstår i alla fall att det här att gå före och visa vägen inte är min grej, ändå har jag så ofta gjort det… Jag pratar om att konsten är det som är viktigt för mig, att jag egentligen vill arbeta med något skapande. Jag säger det vid intervjun. Det känns bra att jag gör det.

Och mannen som dykt upp… Jag skrev om en flört för ett par veckor sedan, men det är inte den, det är något annat. En person jag kände för många år sedan som plötsligt tog kontakt. Jag tyckte om honom då, men jag var tillsammans med en annan. Vi var vänner alla tre, fast mest var de vänner… Nu känns det så självklart. I de steg vi tar finns ett löfte och ett hopp om sann närhet.

Båda de här sakerna ställer till det. Insikten (återigen) om att jag saknar öppenheten och livsglädjen i att vara skapande. Känslan att jag kanske inte alls behöver nöja mig i kärleken. Det är som att jag är på väg att landa, som att hjärtat håller på att andas ut. Det behöver vila mitt hjärta, inte från lycka och glädje, men från att hålla igen. Från att vara till lags. Tänk att jag har varit så dålig på att lyssna till det.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Steg för steg

Tålamod är bra. Det sker med små steg. Det är ganska mycket förväntan, men jag vet, eller tror, att den är ömsesidig. Vi är på väg mot varandra och det är inte bråttom. Jag behöver tid för att mjukas upp, mjuka upp mig själv, så att jag inte stöter bort. Släppa det som håller runt mitt hjärta, så att tilliten också kan vara inuti. Det är skrämmande, men jag är faktiskt inte rädd.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Händer det något?

Nu var jag på väg att skriva om pirr och förväntan och fjärilar i hela kroppen som känns som gelé. Men jag ska vänta lite. Avvakta och se vad som händer. Ha tålamod fast jag inte alls klarar av det.

När det händer är det inte jag som behöver se till att det sker.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Synlig

Någon flörtar med mig. Det är ganska tydligt och det är roligt. Ögonkontakt som säger mer än hälsningen. Jag mår bra, blir glad och njuter av det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Insikter om ensamheten

Jag landade med en duns, på nya jobbet, i nya lägenheten. Fram till nu har jag varit inriktad på det praktiska, pendlandet och flyttandet, men nu är jag här. I en ny stad där jag knappt varit tidigare. När jag började leta nytt jobb i höstas kändes tanken på att flytta till en helt ny stad ganska jobbig, men så dök den här möjligheten upp. Även om jag inte varit här så mycket, så känner jag i alla fall tre personer som bor i stan eller i närheten och det är tre fler än förra gången jag flyttade. Och det är inte så långt till det gamla stället, där jag i alla fall kunde känna en antydan till att börja rota mig. Jag tror det kommer att bli lättare här, efter en dryg månad har jag träffat mer folk utanför jobbet än jag gjorde på det första halvåret på gamla stället.

Men ensamheten är här också. Som vanligt tar det emot att komma i ordning. Det var samma sak i huset. En bit kom jag, men att helt och hållet få ordning och bo in mig, det går inte. Jag tänkte då att ensamheten i alla fall delvis hade att göra med att jag bodde så långt från andra, att det därför var svårt att hitta ett sammanhang, men jag vet att den är djupare än så. Och den har följt med hit. Det är som att inget egentligen betyder något, inte längst därinne. För längst därinne har jag ingen att dela det med. Det är inte att jag inte har några vänner eller att jag inte har folk omkring mig, men i själva livet är jag ensam. I själen. Kanske är det så att de som finns, de som är nära på riktigt är alldeles för långt borta i det fysiska. De bor i andra delar av landet, i andra länder. Vi träffas för sällan för att det ska fylla bristen. Och själv flyttar jag längre och längre bort.

För en stund sedan slog det mig att det som är allra viktigast, det enda som betyder något är detta. Det spelar ingen roll om jag inreder fint här hemma, har vackra saker på väggarna, lyssnar på musik, läser böcker, lagar mat och umgås med mig själv. Det spelare ingen roll om jag lyckas bra i jobbet och är smart och professionell. Allt det är yta, pynt, distraktioner. Så länge som ensamheten finns inuti mig så är det inte mer än så.

För två år sedan bad jag om hjälp att bli hel, ”Whatever it takes”, bad jag. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, både i det yttre och i det inre, men jag har haft anledning att tänka på om det var att be om mer än jag klarar av. ”Vad det än kräver”. Kanske kräver det mer än jag klarar? Fast, klarar det gör jag ju. Frågan är väl bara hur mycket det kommer att kosta, hur mycket av rädsla och mod som kommer att behövas. Det är ibland väldigt jobbigt att trassla in sig i gamla rädslor och det skulle kännas skönt att slippa ta itu med dem, men det brukar vara värt det. Även om det kostar mycket av oro och ångest. Jag kommer hela tiden närmare mig själv, blir ärligare mot mig själv.

Det som händer är förstås mer konkret än så. Det är konkreta saker som händer som väcker min ångest och jag undrar om jag gör rätt eller om jag skulle gjort på ett annat sätt eller om jag helt enkelt skulle skita i alltihop. Men inte heller det här betyder något. Helandet handlar om mitt innersta. Den stora ensamheten är ett hål som ska bli helt. Det är den vägen det händer. Det var det jag bad om.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nya och konstiga tider

Det är konstiga tider. Livet rusar. Riktningen är tydlig: framåt, bortåt, förbi det jag trodde jag ville. Jag vet inte vart vi är på väg och det gör mig osäker ibland. Det jag tror ska bli och hända, det blir och händer inte. Annat händer, bra saker. Mycket bra saker. Men jag håller också fast. Vågar inte släppa taget. Fast ibland ser jag en glimt av det, vad det skulle kunna vara om jag gör det.

Det är som att min föreställning om hur livet ska gestalta sig skrumpnar ihop och något nytt kommer istället. Något som är väldigt likt det gamla, men mer levande. Väldigt mycket som jag tänkt måste vara där är borta. Det är en process, och den sker ganska mycket av sig själv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fast…

… det är väl i och för sig modigt att ändå göra det. Fast man blir så himla oerhört rädd av det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar