Insikter om ensamheten

Jag landade med en duns, på nya jobbet, i nya lägenheten. Fram till nu har jag varit inriktad på det praktiska, pendlandet och flyttandet, men nu är jag här. I en ny stad där jag knappt varit tidigare. När jag började leta nytt jobb i höstas kändes tanken på att flytta till en helt ny stad ganska jobbig, men så dök den här möjligheten upp. Även om jag inte varit här så mycket, så känner jag i alla fall tre personer som bor i stan eller i närheten och det är tre fler än förra gången jag flyttade. Och det är inte så långt till det gamla stället, där jag i alla fall kunde känna en antydan till att börja rota mig. Jag tror det kommer att bli lättare här, efter en dryg månad har jag träffat mer folk utanför jobbet än jag gjorde på det första halvåret på gamla stället.

Men ensamheten är här också. Som vanligt tar det emot att komma i ordning. Det var samma sak i huset. En bit kom jag, men att helt och hållet få ordning och bo in mig, det går inte. Jag tänkte då att ensamheten i alla fall delvis hade att göra med att jag bodde så långt från andra, att det därför var svårt att hitta ett sammanhang, men jag vet att den är djupare än så. Och den har följt med hit. Det är som att inget egentligen betyder något, inte längst därinne. För längst därinne har jag ingen att dela det med. Det är inte att jag inte har några vänner eller att jag inte har folk omkring mig, men i själva livet är jag ensam. I själen. Kanske är det så att de som finns, de som är nära på riktigt är alldeles för långt borta i det fysiska. De bor i andra delar av landet, i andra länder. Vi träffas för sällan för att det ska fylla bristen. Och själv flyttar jag längre och längre bort.

För en stund sedan slog det mig att det som är allra viktigast, det enda som betyder något är detta. Det spelar ingen roll om jag inreder fint här hemma, har vackra saker på väggarna, lyssnar på musik, läser böcker, lagar mat och umgås med mig själv. Det spelare ingen roll om jag lyckas bra i jobbet och är smart och professionell. Allt det är yta, pynt, distraktioner. Så länge som ensamheten finns inuti mig så är det inte mer än så.

För två år sedan bad jag om hjälp att bli hel, ”Whatever it takes”, bad jag. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, både i det yttre och i det inre, men jag har haft anledning att tänka på om det var att be om mer än jag klarar av. ”Vad det än kräver”. Kanske kräver det mer än jag klarar? Fast, klarar det gör jag ju. Frågan är väl bara hur mycket det kommer att kosta, hur mycket av rädsla och mod som kommer att behövas. Det är ibland väldigt jobbigt att trassla in sig i gamla rädslor och det skulle kännas skönt att slippa ta itu med dem, men det brukar vara värt det. Även om det kostar mycket av oro och ångest. Jag kommer hela tiden närmare mig själv, blir ärligare mot mig själv.

Det som händer är förstås mer konkret än så. Det är konkreta saker som händer som väcker min ångest och jag undrar om jag gör rätt eller om jag skulle gjort på ett annat sätt eller om jag helt enkelt skulle skita i alltihop. Men inte heller det här betyder något. Helandet handlar om mitt innersta. Den stora ensamheten är ett hål som ska bli helt. Det är den vägen det händer. Det var det jag bad om.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s